Johann August Ernesti

Johann August Ernesti, född 4 augusti 1707 i Tennstedt, Thüringen, död 11 september 1781 i Leipzig, var en tysk språkforskare och teolog.

Ernesti var 1734-59 rektor vid Thomasschule i Leipzig och blev därjämte 1742 extra ordinarie professor i fornklassisk litteratur, 1756 professor i vältalighet och 1759 teologie professor, allt i Leipzig. Ernesti utgav berömda upplagor av grekiska och latinska klassiker, däribland Ciceros arbeten (1737-39; tredje upplagan 1776-77), till vilkas förklaring han utgav en "nyckel", ''Clavis Ciceroniana'' (1739; sjätte upplagan 1831).

Hans övriga filologiska arbeten, tal och uppsatser, bland annat ''Initia doctrinæ solidioris'' (1736; åttonde upplagan 1802), ''Opuscula oratoria, orationes, prolusiones et elogia'' (1762; andra upplagan 1767) och ''Opusculorum oratoriorum novum volumen'' (1791), anses som mästerstycken med avseende såväl på innehållet som i synnerhet på formen och gav honom tillnamnet "den tyske Cicero".

Som teolog är Ernesti beaktansvärd därför, att han införde en filologisk metod i fråga om Bibelns tolkning. Bland hans teologiska skrifter kan nämnas: ''Anti-Muratorius'' (1755), ''Institutio interpretis Novi testamenti'' (1761; femte upplagan 1809) och ''Opuscula theologica'' (andra upplagan 1792). Stor förtjänst inlade han jämväl som utgivare av "Neue theologische Bibliothek" (1760-69) och "Neueste theologische Bibliothek" (1773-79). Levererad av Wikipedia